Dead Rising landade idag i min brevlåda. Men jag har inte hunnit prova det ännu. Vet inte riktigt när det är rätt tillfälle att göra det. Man vill ju inte bli tvungen att avbryta för att man måste gå till jobbet. Nä, jag tror att söndag blir en bra dag att göra ett besök där.

Planerade att avsluta Enchanted Arms igår kväll. Men det ville sig icket. Till och börja med var slut bossen förbannat jobbig eftersom det mesta i spelet är uppbyggt kring de fyra elementen. Det är ingen hemlighet att sista bossen är Ice Queen och att våran hjälte Atsuma är av elementet eld. Visst gör jag mycket i skada på henne, men hon gör dessto mer på mig. Efter ett antal försök tog jag mig äntligen förbi henne, och precis som i alla andra spel i världen, väljer även denna boss att byta skepnad inför ännu en strid. Och så höll det på tills klockan 1 på natten då jag beslöt mig för att sova istället för att brottas med enfaldiga monster och demoner/golems. Ett nytt och kort försök gjordes imorse. Det var svårare denna gång men jag kom till en plats där jag kunde spara innan den riktigt sista-sista striden. Skönt. Kommer bli klar när det är dags för Dead Rising.

Edvard frågade vem som inte gillar Hong-Kong action? Jag vet inte. Ärligt talat, jag vet inte. Alla måste ju älska asiater som kaster sig mellan byggnader, utför akrobatiska konster i luften och slåss i slow-motion. Det fick mig att tänka på mitt första möte med riktigt Hong-Kong action. Det var många sommrar sen då min kompis Niklas berättade för mig att han sett en film med sin bror om ett par munkar som var bättre än någon annan i världen på att slåss. Men ödet hade fört dem mot varandra. Där den ena slogs för rättvisa slogs den andra för egen vinning och makt. Filmen jag talar om är ju ingen annan än Jet Li's Tai ji zhang san feng (aka Twin Warriors). Den sommaren fick både jag och min kompis blodadtand, dels för Hong-Kong action, men kanske framför allt Jet Li som i våra ögon var kungen av Kung-Fu. Han är fortfarande den störste Kung-Fu mästaren i mina ögon, och jag har flitigt följt hans karriär sedan dess. Trots en rad dåliga Hollywood rullar som Kiss of the Dragon, The One, Danny the Dog och Cradle 2 the Grave finner jag det alltid lika underhållande att se honom leka med sina motståndare. Och vem kommer inte ihåg den stora svarta killen från Kiss of the Dragon som slår genom en pelare med en rak höger för att sedan helt obrytt plocka bort en liten träflisa från sin blofiga näve. Modern "Holly-Kong" poesi mina vänner.

Sen äger jag lustigt nog ett gäng med Hong-Kong filmer som jag aldrig har sett. Jag köpte dem på en lagerrensning på 70% rabbat. Men de har aldrig nått DVD-spelaren. Eller jo, en eller två har faktiskt det. Precis som väntat handlade det om dassiga dialoger, underlig humor, dåliga skådisar och massor av fighting. Faktiskt så föredrar jag dessa "unkna" filmer framför moderna klassiker som Hero, Crouching Tiger Hidden Dragon och Flying Daggers.

Fick min WHRP bok från tradera idag. Extremt bra skick på var den i, det till och med knakade när man öppnade den första sidan. Skummade bara igenom den som hastigast, men jag ska ta och läsa lite mer om reglerna och så när jag får tid över. Vilket kommer bli när jag är klar med dagens blogg. Jag bestämde mig för att slopa hela grejen med en hafling. Visst skulle det vara kul att spela en fet och hungrig typ, men jag går hellre tillbaka till min första ide. En Wood Elf - Kithband Warrior. Dels så tror jag att jag trivs bättre med en lite mer "normal" kraraktär, dels så kommer han att gynna gruppen mycket mer än en hafling och till sist så kommer jag inom en viss tid bli en mycket, mycket bra bågskytt. Hör bara på det här, 3 attacker varje runda. Rapid Reload gör laddningen för en Elf Bow till en free action. Sedan kommer kommer kombinationen armour percing och sure shot ge -2 i armour för motståndaren. Till slut kommer min BS ligga nära 80, för att inte tala om alla andra bonus skills och talants jag inte läst om ännu.

Wood Elves for the win!