It's just a game

Jag blir förbannad när det går dåligt i ett spel och det går sämre att spela när man är förbannad. Det blir en helvetes jävla ond cirkel. Att ta en paus från spelande kommer inte på frågan, det är samma som att erkänna sig besegrad av en drös ettor och nollor. Vid ett tillfälle lät jag dock mina agressioner få utlopp. Det resulterade i en sönderstampad N64-kontroll. En besvärligtripp in till stan och några hundrakroner fattigare blev man, men det var fan värt det. Jag lovar och svär att det var kontrollens fel alltihopa.

En gemensam nämnare för dessa vansinnesdåd kan länkas till sportspelen. Man kan verkligen ifrågasätta sig varför man överhuvudtaget lägger ner tid på sånna spel när man vet att för eller senare kommer det brista. Vare sig det handlar om en straff i slutsekunderna av en match, ett långskott från halva plan som målvakten grafiskt vägrar reagera på, en oförlåtlig motståndare i snooker. Varje gång det händer känns det som att hela världen blir min fiende.

Jag önskar att jag bara kunde välda teven i golvet. Sparka sönder min konsoll. Slå handkontrollen i småbitar mot betongväggen. Knäcka samtliga spelskivor som kan relateras till sport. Skrika ut min vrede och avsky mot världen för att sedan brista ut i gråt och slutligen somna i fosterställning....

Men i slutändan brukar jag bara med en tung suck starta om spelet och lova att aldrig låta en förlust störa mig. Det är ju trots allt bara ett spel.

Kommentarer
Postat av: Edvard

Rage! Fast just i fallet N64 så kan du ju faktiskt ha haft rätt, då de kontrollerna var osedvanligt sunkiga...

2007-01-30 @ 12:01:26

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback