The Blade Itself



Har precis tagit mig igenom den första boken, The Blade Itself, i Joe Abercrombies triologi om lagen. Det har varit en ganska annorlunda fantasy bok i förhållande till vad jag brukar läsa, vilket alltid är kul.

Likt många andra böcker så har även den här varit lite trögstartad vad som gäller handlingen. Däremot så innehåller den extremt intressanta karaktärer som nästan kan jämnföras med dem i A Game of Thrones. Dock betydligt färre personer, och framförallt relationer, att hålla reda på. Det som gör karaktärerna så unika i det här sammanhänget är att det egentligen inte finns någon riktigt protagonist, eller hjälte. I första boken så får man främst följa tre karaktärer - Logen, Glokta och Jezal.

Logen Ninefingers är en barbar från det otämjda norr. Inte fullt så oväntat så saknar han ett finger, något som inte förklaras i detalj, och han går även under smeknamnet "The Bloody Nine". Logen lever ett liv i exil och är konstant på flykt utan den lag som lyder i norr. Han stöter dock snart ihop med en man som säger sig vara Bayaz, den legendariska första magikern, som behöver Logens hjälp.

Sand de Glokta var en gång i tiden Unionens främsta fäktare och en framgångsrik krigare tills den dagen han togs till fånga av det södra Imperiet. Han fick spendera 700 dagar i tortyr. Med utmejslade tänder och flådd hus blev han tillslut befriad och arbetar nu för Unionens inkvisitörer där han själv blivit en tortyrmästare. Han får i uppgift att avslöja den korruption som håller på att sprida sig genom Unionen. Något han inte skyr några medel från att slutföra.

Till sist så har vi Jezal Luthar. En ung sprätthök, vars enda intresse är att bli full och få unga kvinnor i sin säng. Han har dock tagit på sig uppgiften att även bli Unionens främsta fäktare i de årliga mästerskapen. Dock har han svårt att hålla sig fokuserad när hans bästa väns syster anländer i staden. Lite förbjuden kärlek kan väl inte skada...

Som ni märker så kretsar den första boken om att man ska få lära känna karaktärerna. Boken tar inte riktigt fart förän 300 sidor in, men då har man redan blivit fängslad av karktärerna och inte själva historien som boken försöker förtälja. Särskilt Glokta fånga min uppmärksamhet, kanske för att han påminner en del om Tyrion i aGoT, en fysiskt svag men jävligt rapp i käft individ.

Boken slutar dock ganska precis när det blivit som mest intressant och action fylld. Men då är det ju också en triologi och jag har ytterligare två böcker att se fram emot.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback