Känns lite dumt att man inte skrivit här på ett tag. Inte för att jag har någon koll på om jag har regelbundna läsare. Julen är över för den här gången. Den var mest fylld med god mat och falksa leenden. Men god ändå. Jag och Sophie köpte bara en massa spel till varandra. Känndes bäst så, då får man i alla fall vad man vill. Viva Pinata, Guild Wars - Faction & Nightfall fick Sophie och jag Gears of War och Zelda: Twilight Princess till GC.

Gears är utklarat sedan länge. Återstår dock att köra multiplayer och att öka svårighetsgraden klara ut det med en vän. Den första svårighetsgraden var rätt löjligt enkel. Till och med den sista bossen föll efter endast 600 kulor av den vanliga bössan. Nåja, spelet var i alla fall ruskitgt snyggt så man vet vad konsollen kan bjuda på.

Zelda nöter jag sakta men säkert. Än så länge är jag mest sur och bitter för att det känns som jag spelar Orcarina of Time igen. Nästan samma tempel med nästan samma pussel med nästan samma monster. Och allt är löjligt enkelt. Enda gången jag fastnade i spelet var i början då man skulle fiska. Hade inte full koll på kontrollen så det tog betydligt längre än vad det skulle. Igår kväll blev jag dock positivt överraskad av spelet då jag var i sand templet och fick en cool Beyblade som vapen. Nu kan jag surfa omkring och nynna på introlåten till den brillianta barn serien.

Mitt lilla spelsällskap tog sig igenom Galtevår och Drejkes hjälp. Hade faktiskt inte räknat med att de skulle klara ut den sista delen så pass fort. Men de klarade uppdraget i alla fall. Omän Toste nästan fick betala med sitt liv hos skogstrollen. Ska bli kul att spinna vidare med dessa karaktärer fram till Likstrom, kommer nog själv skriva ett eget äventyr som ska ta dem från Haven och vidare ut på nya äventyr.

Lyckades med en ruskigt äcklig grej igår. Skulle släppa ut Ruffa på morgonen, jag satt naturligtvis vid datorn och spelade emulator. När jag reste mig upp och gick ut ur rummet lyckades jag med våldsam kraft sparka till dammsugaren med min högra lill-tå. Det var först när jag kom till bakdörren som jag upptäckte att det var en massa blod på golvet jag insåg att min nagel var borta. Eller den var egentligen inte borta. Den gjorde ett sista tappert försök att hänga kvar i vad som var kvar av mitt nagelband. Blev tvungen att gå in på toa och slita bort både nagel och huden som höll den kvar. För en sån liten nagel blev det då ett jävla blodbad i handfatet. Nu är jag då väl omplåstrad och halt.


Usch! Idag jobbar jag från 11.00 - 22.00, det är fan elva timmar. Och imorgon jobbar jag 23.00 - 06.00. Mitt första riktiga nattpass. Har kommit fram till en brilliant lösning för att fördriva tiden. Jag ska ju självklart ta med mig min laptop till arbetet. Då kan jag lira mina emulatorer, se film och om jag så vill koppla upp mig på internet om jag bara hittar en riktigt lång TP sladd och ett ledigt uttag.

Julstress och en massa jävla arbete. Ångesten pendlar mellan ren panik till den gamla herderliga prestations-ångesten. Jag jobbar alldeles för mycket. Jag sover alldeles för lite. Jag dricker alldeles för mycket energidryck. Jag äter alldeles för lite. En förbannad snöbolls effekt som bara eskalerar. Det är väl bara en tidfråga innan jag smäller emot en vägg.

De flesta Julklapparna är köpta. De som inte blivit köpta kommer säkert inte heller att bli det. Har inga fler lediga dagar före Jul. Eller jo, onsdag och torsdag nästa vecka, men då ska vi istället försöka rollspela lite. Hellre en verklighetsflykt i goda vänners lag än att vistats i Piteå stad. Det är faktiskt på god tid att gänget tar sig från Haven och in i den lite mer mystiska Bjaarnskogen. Ska bli sannerligen intressant och se vad de hittar på för något där.

Mitt lilla Dofus beroende varande inte så länge. Visst, jag tycker fortfarande att det är ett sött och roligt spel, men jag har svårt att hålla mig kvar vid ett och samma spel under en längre tid. Det hjälper ju förstås inte att Sophie håller utkik efter ett alternativ hela tiden. It's just a game!

Jag har hur som helst återgått till att spela emulator. Började försiktigt med Sega 16-Bit där jag snart insåg att det är få spel som egentligen är så roliga. Shining Force i all ära men jag börjar kunna alla dialoger och hemligheter utan till, det är nog dags att gå vidare. Jag har inte varit så mycket för Phantasy Star serien även om jag provat den och funnit den både snygg och välgjord. Streets of Rage är inget man direkt spelar solo, det är obligatorikst att ha en vän vid sin sida. Det blev drygt ett dussintals spel jag gick igenom innan jag insåg att det jag ville var att spela Snes.

Det tog lång tid innan jag överhuvudtaget skaffade mig ett Super Nintendo. En klasskamrat sålde sitt, när jag gick 6:an, för någon hundring. Trots att jag snabbt la vantarna på det blev det aldrig så att jag investerade i alla bra spel som fanns/finns. Istället hyrde jag bara spelen då och då.  Så när jag väl fick ner Zsnes emulatorn som den så fint heter möttes jag av ett enormt utbud. Jag har än inte spelat igenom ett enda av Final Fantasy spelen till konsollen. Super Metroid har jag bara sett hos en kompis. Harvest Moon och Theme Park har jag aldrig tagit mig tid att spela. Finns ett par riktigt bra Megaman spel att ta sig igenom. Super Punchout är ju nästan lika bra som sin föregångare. Shadowrun är ett av de få spelen jag ägde till Nintendo, men på den tiden var det alldeles för komplicerat för mig. Secrets of Mana har jag int klarat ut. Hyrde det flera gånger men nådde aldrig hela vägen fram. Ett spel som jag dock både har spelat och klarat ut är Chrono Trigger, men jag är väl medveten om att det finns flera slut och därav också ett återspelnings värde utav rang.

Ovan har jag bara nämnt ett fåtal spel ur mitt nya emulator arkiv. En mängd japanska spel och amerikanska finns även i mitt arkiv. De flesta har jag aldrig hört talas om, men roliga är dom.

Nu ska jag torka blod från badrummet och köket och kanske få i mig lite frukost. Vi hörs vid senare.

Äntligen har det skett! Galtevår har påbörjats! Tärning är kastad! Svärdet är draget! Och så vidare.

Det lilla sällskapet består av Edvards händige Gårdsman, Mats storväxta(!) krigare, KGs halvblod missdådare och Kubbes tysta och mystiksa alv vitnervävare. Har dock inte lärt mig namnen på deras karaktärer ännu. Jag och namn kommer inte alltid överens.

---

Deras resa påbörjades i den lilla handelsutposten Utkante som ägs av halvtrollet Brytulf. Under fyra månader har de suttit insnöade och tvingats lyssna till Olags skrönor och tvinga i sig korngröt. Det var först för en dryg vecka sedan som vädret blivit så pass vänligt att man vågade bege sig ut en bit på jakt efter kött. Trots deras ringa jaktvana i dess trackter lyckades de med att fälla två stycken magra snöhjortar. Men det var på färden tillbaka till Utkante som de gjorde en fruktansvärd upptäckt. Ur snön stack en blå/svart hand upp som för att be Storme om hjälp i slutets stund. Det visade sig snart att mannen som låg begravd i snön bar på dåliga nyheter. I hans väska fann de ett brev till självaste Silverbrycken Jórmvalte.

Trots att ingen var särskilt läskunnig i Vrok, förstod de så pass mycket att man inte bör bryta Silverbryckens sigil utan att väcka hans vrede. Kanske var det tur att halvalfen inte förstår sig på Gerbanis traditioner, för de var han som till slut fick nog och rev upp det. De fick snart lära sig att mannen som låg död i snön var en av Silverbryckens präster som funnit något mycket märkligt i Eigils gård Nordklint. Fast det var ont om mat och en lång resa till Nordklint valde ändå gruppen att undersöka vad som blivit funnet.

Efter nästan en veckas vandring ner för fjällen börjar de snöbeklädda landksapet att grönska. Och i horisonten börjar en gård att ta form. Nordklint är en av de större gårdarna i Vortland och förmodligen den enda som har en blotgrotta. Väl där tas de emot av storbonden Eigil själv. Han visar sin gästvänlighet genom att erbjuda både mat och logi till de utmattade äventyrarna. Så snart de visat brevet för Eigil beger de sig till blotgrottan som ligger strax bakom gården. Precis som det var skrivet i brevet finner de en tidigare dold öppning som leder in i ett mystiskt rum. Allt ser ut att vara smält direkt ur bergen och ingen har någonsin skådat ett sådant här hantverk tidigare. Gången leder vidare till ett åttakantigt rum som är fylld av stenplattor med uråldrig skrift. Det står klart att de har att göra med bortglömd och mäktig magi, men vem har byggt de och varför?

De lämnar kvar den alfiske vitnervävaren för att studera och ta reda på så mycket som möjligt innan de ska resa vidare till Haven, staden där Silverbrycken har sitt hem. Efter en dryg vecka i Nordklint är nog frågorna mer än vad de var när de först kom hit, men det beslutas ändå att det är dags att färdas vidare väster mot Haven. Efter ytterligare en dryg veckas vandring når de äntligen den första staden de sett på flera månader. Eftersom våren äntligen är på väg efter en hård och lång vinter är förberedelserna för Galtevår i full gång. Överallt kan man känna dofter att stuvningar, ny bakt bröd, ostar, korvar och alla verkar vara på gott humör.

Jórmvalte tar inte lång tid att finna, han är ju trots allt Silverbryck. Vad som däremot blir lite jobbigare för våra hjältar är att Jórmvalte inte är på så gott humör då han upptäcker att hans sigil är brutet och att äventyrarna tagit del av hans privata information. De försöker be om ursäkt så ödmjukt de bara kan men Silverbrycken tycks inte godta dem. För att göra bot sina brott ger Jórmvalte dem ett omöjligt uppdrag. Det är nämligen så att trolljägaren Ragnir Bågböjare har sett två stycken istroll strax väster om Haven. Men det är kanske inte ett helt vansinning uppdrag, en belöning på 500 silver väntar de som kan fånga ett levande istroll. Att fånga två stycken däremot kan betyda en mycket större belöning, men hur ska det gå till?

Få är människorna i trakten som ens sett istroll än färre de som har någon information delge. Ragnir som är det enda levande vittnet i staden beskriver dem som fruktansvärda monster och är högre än en skeppsmast och har betar stora svärd. De kommer även ihåg skrönor om trollens rädsla för magi, men är det sanning eller myt? Missdådare eller inte, de var det lilla halvblodet som kom på idén att droga bestarna. Med sina sista mynt köptes det en berusande drog som i överdos lätt leder till medvetslöshet. Ett besök till Havens slaktare gjorde att de även fick tag på gott om billigt lockbete i form av slaktrester och annat avfall. Ett par hästar och vagnar hyrdes till slut för att på något sätt kunna frakta den eventuella fångsten.

Tack vare Ragnir kunde de hinna ikapp istrollen oväntat kvickt. Bara lite mer än ett dygn krävdes innan närkontakten var ett faktum. Tacka gudarna att trollen inte ätit något på bra många veckor. De slukade bete med hull och hår och somnade snart in. Med hjälp av rep, kättingar och andra verktyg lyckdes de mot alla odds att föra de två trollen levande till Haven. Uppståndelsen fann inga gränser då de nykrönta hjältarna anlände. Lyckligast av dem alla var förmodligen Silverbrycken själv som lovade en stor betalning för deras dåd och gav dem Stomes välsignelse.

---

Längre än så kom inte gruppen efter första kvällen. Men i den här takten kan äventyret nog räcka 3-4 kvällar till, vilket bara är bra. Kvällens roligaste ögonblick stod KG för, eller hans malplacerade skrattanfall i alla fall. Förstod aldrig själv vad som var så kul med bonden som hade en kratta över axeln, men kul blev det då KG blev röd i anstiktet och verkade ha svårt att få luft. Han var nog förmodligen bara trött.

Ska se till att vi kan fortsätta äventyret så snart som möjligt och även kanske skriva in Sophie i historien.

Vi har bara just hunnit påbörja Galtevår och nu är väntar redan Likstorm runt knuten.
(kommer föresten en liten sammanfattning av vad som hänt än så länge i Galtevår senare ikväll)