The game is on!

Äntligen har det skett! Galtevår har påbörjats! Tärning är kastad! Svärdet är draget! Och så vidare.

Det lilla sällskapet består av Edvards händige Gårdsman, Mats storväxta(!) krigare, KGs halvblod missdådare och Kubbes tysta och mystiksa alv vitnervävare. Har dock inte lärt mig namnen på deras karaktärer ännu. Jag och namn kommer inte alltid överens.



Deras resa påbörjades i den lilla handelsutposten Utkante som ägs av halvtrollet Brytulf. Under fyra månader har de suttit insnöade och tvingats lyssna till Olags skrönor och tvinga i sig korngröt. Det var först för en dryg vecka sedan som vädret blivit så pass vänligt att man vågade bege sig ut en bit på jakt efter kött. Trots deras ringa jaktvana i dess trackter lyckades de med att fälla två stycken magra snöhjortar. Men det var på färden tillbaka till Utkante som de gjorde en fruktansvärd upptäckt. Ur snön stack en blå/svart hand upp som för att be Storme om hjälp i slutets stund. Det visade sig snart att mannen som låg begravd i snön bar på dåliga nyheter. I hans väska fann de ett brev till självaste Silverbrycken Jórmvalte.

Trots att ingen var särskilt läskunnig i Vrok, förstod de så pass mycket att man inte bör bryta Silverbryckens sigil utan att väcka hans vrede. Kanske var det tur att halvalfen inte förstår sig på Gerbanis traditioner, för de var han som till slut fick nog och rev upp det. De fick snart lära sig att mannen som låg död i snön var en av Silverbryckens präster som funnit något mycket märkligt i Eigils gård Nordklint. Fast det var ont om mat och en lång resa till Nordklint valde ändå gruppen att undersöka vad som blivit funnet.

Efter nästan en veckas vandring ner för fjällen börjar de snöbeklädda landksapet att grönska. Och i horisonten börjar en gård att ta form. Nordklint är en av de större gårdarna i Vortland och förmodligen den enda som har en blotgrotta. Väl där tas de emot av storbonden Eigil själv. Han visar sin gästvänlighet genom att erbjuda både mat och logi till de utmattade äventyrarna. Så snart de visat brevet för Eigil beger de sig till blotgrottan som ligger strax bakom gården. Precis som det var skrivet i brevet finner de en tidigare dold öppning som leder in i ett mystiskt rum. Allt ser ut att vara smält direkt ur bergen och ingen har någonsin skådat ett sådant här hantverk tidigare. Gången leder vidare till ett åttakantigt rum som är fylld av stenplattor med uråldrig skrift. Det står klart att de har att göra med bortglömd och mäktig magi, men vem har byggt de och varför?

De lämnar kvar den alfiske vitnervävaren för att studera och ta reda på så mycket som möjligt innan de ska resa vidare till Haven, staden där Silverbrycken har sitt hem. Efter en dryg vecka i Nordklint är nog frågorna mer än vad de var när de först kom hit, men det beslutas ändå att det är dags att färdas vidare väster mot Haven. Efter ytterligare en dryg veckas vandring når de äntligen den första staden de sett på flera månader. Eftersom våren äntligen är på väg efter en hård och lång vinter är förberedelserna för Galtevår i full gång. Överallt kan man känna dofter att stuvningar, ny bakt bröd, ostar, korvar och alla verkar vara på gott humör.

Jórmvalte tar inte lång tid att finna, han är ju trots allt Silverbryck. Vad som däremot blir lite jobbigare för våra hjältar är att Jórmvalte inte är på så gott humör då han upptäcker att hans sigil är brutet och att äventyrarna tagit del av hans privata information. De försöker be om ursäkt så ödmjukt de bara kan men Silverbrycken tycks inte godta dem. För att göra bot sina brott ger Jórmvalte dem ett omöjligt uppdrag. Det är nämligen så att trolljägaren Ragnir Bågböjare har sett två stycken istroll strax väster om Haven. Men det är kanske inte ett helt vansinning uppdrag, en belöning på 500 silver väntar de som kan fånga ett levande istroll. Att fånga två stycken däremot kan betyda en mycket större belöning, men hur ska det gå till?

Få är människorna i trakten som ens sett istroll än färre de som har någon information delge. Ragnir som är det enda levande vittnet i staden beskriver dem som fruktansvärda monster och är högre än en skeppsmast och har betar stora svärd. De kommer även ihåg skrönor om trollens rädsla för magi, men är det sanning eller myt? Missdådare eller inte, de var det lilla halvblodet som kom på idén att droga bestarna. Med sina sista mynt köptes det en berusande drog som i överdos lätt leder till medvetslöshet. Ett besök till Havens slaktare gjorde att de även fick tag på gott om billigt lockbete i form av slaktrester och annat avfall. Ett par hästar och vagnar hyrdes till slut för att på något sätt kunna frakta den eventuella fångsten.

Tack vare Ragnir kunde de hinna ikapp istrollen oväntat kvickt. Bara lite mer än ett dygn krävdes innan närkontakten var ett faktum. Tacka gudarna att trollen inte ätit något på bra många veckor. De slukade bete med hull och hår och somnade snart in. Med hjälp av rep, kättingar och andra verktyg lyckdes de mot alla odds att föra de två trollen levande till Haven. Uppståndelsen fann inga gränser då de nykrönta hjältarna anlände. Lyckligast av dem alla var förmodligen Silverbrycken själv som lovade en stor betalning för deras dåd och gav dem Stomes välsignelse.



Längre än så kom inte gruppen efter första kvällen. Men i den här takten kan äventyret nog räcka 3-4 kvällar till, vilket bara är bra. Kvällens roligaste ögonblick stod KG för, eller hans malplacerade skrattanfall i alla fall. Förstod aldrig själv vad som var så kul med bonden som hade en kratta över axeln, men kul blev det då KG blev röd i anstiktet och verkade ha svårt att få luft. Han var nog förmodligen bara trött.

Ska se till att vi kan fortsätta äventyret så snart som möjligt och även kanske skriva in Sophie i historien.

Kommentarer
Postat av: Nick

Bloggen strular idag, råkade reddera Kubbes inlägg :(

Postat av: Kubbe

det gör inget :P

2006-12-04 @ 01:20:23
Postat av: Edvard

Kickass old-school! Nu väntar vi bara på nästa gång!

2006-12-04 @ 23:12:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback