Såg en oväntat bra film härom kvällen. The Mothman Prophecies med Richard Gere från 2002. Filmen var bättre än alla mina förväntningar. Jag hyser ingen större kärlek till Gere eller hans gråa kallufs till frisyr, men han spelade oväntat bra i just den här filmen. Man ska dock inte förvänta sig en obehaglig skräckfilm, utan man måste se den för vad den är. En Lovecraft inspirerad rulle som passar bra in i Delta Green världen vi flitigt brukar besöka under helgerna. Den förmedlar perfekt känslan av de mystiska och oberskrivliga vi alltid stöter på, så jag rekommenderar mina rollspelskamrater att kolla in filmen strax innan nästa session.

Pratade med Edvard igår på MSN. Han gav mig det olyckliga beskedet om att Peter Jackson inte kan/får/vill göra en film av The Hobbit. What the fuck?!? Hur kan de göra så?! Helt ofattbart!

Lord of the Rings triologin är det bästa som någonsin hänt den vita duken. Enda problemet som jag ser med filmerna är att de är på tok för korta. Tacka vet man de förlängda versionerna, men de kunde faktiskt gjort de ännu längre. Det är inte många känslor som går att jämföra med de som man upplevde första gången man såg den första filmen. Kanske berodde det på att man köat i flera timmar i snö och minusgrader för att sedan få vänta som ett ivrigt litet barn i flera dagar innan det äntligen blev dags för premiären. Lyckan var total när salongen blev kolsvart och alla (för en gångs skull) inte ens vågade prassla med sina godispåsar eller öppna sin cola-burkar. Omän filmen var drygt tre timmar lång var det de kortaste timmarna i mitt liv. När ljust väl tändes och publiken apploderade i förtjusning visste jag att jag inte var ensam om att blivit frälst.

Det kan tyckas töntigt att jag blir tårögd varje gång jag hör musiken till the Shire, men då är jag gärna en tönt. Och det var med stor sorg i hjärtat jag såg eftertexterna till Return of the King, för då visste man att det aldrig mer skulle komma en liknande film under min livstid. Trösten fann man dock i riktigt feta DVD-boxarna med cirka 16 timmars extramaterial som jag flitigt såg tills mina ögon blödde. Men det var så värt det. Känns som man blir en av gänget med Ian, Viggo, Elija och de andra grabbarna.

Ja, jag kan egentligen babbla på i all evighet om hur mycket jag älskar Peter Jackson episka triologi, men jag lämnar det här. Jag vet att allt för många inte delar min otroliga kärlek till dessa filmer.