På tal om WoW så fyller fanskapet 5 år idag. Det var alltså i november 2004 som folk tog sina första förvirrande steg i vad som skulle bli digitalt-knark för många. Själv började jag spelet först i februari 2005 (kollade på mitt konto när första premunationen var betald) i samband med att Sophie tyckte vi skulle prova på att spela det tillsammans.

Jag minns att min första karaktär var en Human Warrior vid namn Gottfrid. Hans karriär blev inte så överdrivet lång. Redan vid level 20 så knatade jag in i ett område (Redridge tror jag det var) där jag mötte mitt första motstånd från Horde. Detta var på tiden då jag spelade på en PvP server, och jag trodde att det var fullt normalt att min motståndares level skulle symboliseras av en döskalle. För er som inte vet så innebär en döskalle att fienden är betydligt högre level än en själv. Roguen gjorde processen kort, och passade även på att hänga kvar och kampa mitt lik för lite extra förnedring. Till slut fick jag nog och gav upp och flyttade över till en RP server och joinade the Horde.

Hittade även den här sköna anektoden på en annan sida; 

My first character was a Dwarf Hunter. I was running around Loch Modan at around level 15 when I found the dam. Amazed at the scale, I climbed it and looked out over the Wetlands. I was enjoying the scenery, then- bam! I accidentally fell off the dam and plummeted into the Wetlands.

The mobs were all a good 5 levels higher than me, and I have no idea how to get back (I had no idea what a hearthstone was:P). I thought I had but one option- press on until I could find a town with a griffon back to Loch Modan. So on I went, dying constantly from mobs I had no hope of killing.

I just kept going straight ahead... totally missed Menethil Harbor, until I ended up in the Arathi Highlands. I saw a sign that pointed to "Hammerfall". Great, I thought, Dwarves are all about hammers, right? Surely that must be a Dwarf town! Slowly, I made my way there... only to be dismayed when it was crawling with Orcs!

Finally... at the end of my long journey, with rez sickness and completely broken armor, I made it to Refugee Point- and boy, did I ever feel like refuge at the time!

 

Aaah, the memories... what's your story?